Dare to believe in the truth of fearless storytelling

på tal om august

Jag minns det fortfarande som vore det inte för länge sedan, fastän det är så länge sedan. Jag informerade mor om att jag inte kunde bli författare, för en sådan var jag ju redan. Visserligen inte en publicerad författare, men det var i det sammanhanget en petitess som lätt kunde åtgärdas – särskilt med tanke på den i mina ögon omfattande produktion jag bedrev.

Det året skickade jag iväg mitt första manus till förlag. En diktsamling. Samma år skickade jag till samma förlag ett manus till en roman för beaktande. Det senare verket skulle i dagens termer närmast kunna betraktas som utdrag ur en taffligt skriven blogg.

Väntan på det positiva svaret från förläggaren var olidlig.

Förlagets oväntade refusering av båda verken kom som brev på posten. Visserligen minns jag att en av redaktörerna som fått äran att läsa mina lyriska verk var uppmuntrande i sin kritik. Den andra redaktören önskade mig kortfattat lycka till i mitt fortsatta skrivande.

Jag som tolvåring blev förkrossad över dessa besked och konkreta kvitton på att mina texter inte var av det rätta måttet.

Det hela var ofattbart och jag fattade, kort sagt, ingenting.

Jag är fortfarande opublicerad författare, men trots detta lika produktiv som då. Det finns helt enkelt för många sagor som pockar på min uppmärksamhet och inte låter mig vara. Däremot vet jag nu, (dryga) trettio år senare, att inte förvänta mig något annat än att bli refuserad. Det är ju snarare undantag än regel att manus av (okända) debutanter publiceras.

Det har jag dock sedan länge förlikat mig med; istället finns annat som gör mig brydd. Som exempelvis listan över de nominerade till Augustpriset som nyligen tillkännagavs. Det ska erkännas att det är först de senaste åren jag förstått Augustprisets betydelse för den svenska litteraturen – och för de enskilda författare som tilldelas detta pris, särskilt ifråga om dess ekonomiska konsekvenser. Faktiskt undrade jag länge över vem denna August var och gjorde liksom aldrig kopplingen till Strindberg. Det tycker jag faktiskt är pinsamt, men ändå: Det var först då jag insåg det var ett pris till minnet av den store som polletten trillade ner.

Följaktligen blev jag alltmer intresserad av vilka verk respektive författare som nominerades till och tilldelades priset.

Då jag detta år rotade fram listan på nominerade (inte så svårt) var jag som vanligt pirrigt nyfiken och hoppades på någon spännande författare; på listan jag fann finns nog ett flertal sådana. Men för varje namn på listan blev jag alltmer förundrad och brydd. Något fick mig att i vissa avseenden ifrågasätta listans relevans – eller snarare inriktning. Det saknas liksom namn på listan. Jag kan inte direkt säga vilka specifika namn som saknas mig, men av någon anledning tycks mig listan vara osedvanligt homogen på något sätt. Eller kanske inte, nu när jag tänker på det ett varv till. Egentligen tycks den mig rätt så normal. Vilket inte heller känns rätt.

Framförallt fick mig listan att fundera över urvalsprocessen som ligger till grund för nomineringarna. Jag tror inte det är försäljningssuccéer som handlar på listan; snarare baseras nog urvalet på mer förfinade kriterier, endast (?) med fokus på kvalitet och bedömningar av litterära och kulturella värden av olika slag. Men kanske är det så att jag funderar på om där finns andra kriterier som också spelar in i urvalet. Sådana som en inte tänker på.

Som den gamla sociolog jag faktiskt är, även om jag inte längre är verksam som sådan, är jag väl medveten om risken med att kategorisera människor som tillhörande det enda eller det andra slaget baserat på, exempelvis, deras namn. Det här med synen på nationell eller så kallad etnisk identitet är ju tricky tricky vilket jag en gång för länge sedan skrivit om. Men ändå. Med tanke på sammansättningen av landets befolkning är det väl ändå anmärkningsvärt att så få av namnen (alltså inte författarna själva) tycks härstamma från någon annanstans än typ Norden? Märkligt, n’est-ce pas? Eller har jag fel i detta?

Well. Det finns mycket att tycka i denna fråga, statistik en skulle kunna presentera, åsikter att orda om och eventuellt indignerade formuleringar om att en indirekt känner sig kränkt – av vilken anledning det nu skulle kunna vara – att förmedla.

Istället låter jag denna flyktiga observation bero. Jag gillar läget, fastän jag kanske inte gillar det alls. Har liksom inte bestämt mig än vad det är för känsla som drabbat mig i samband med nedladdningen av listan ifråga.

Men jag önskar allt August vid min sida som utan minsta rädsla skulle förklara situationen för mig.

 

Anita B Krišto © 2014